Wannabe street
Jag lyssnar för tillfället på Lars Winnerbäcks sommarpratarprogram från förra året, och han nämner att han kan inte sympatisera med folk som tror de är några. Jag själv kan absolut inte sympatisera med "vanliga människor". En massa jävla bull. De har ingen aning vad de är, eller vad de vill så de tar den enklaste vägen ut; tillsammans med alla andra. Men vi, de "onormala människorna", vi är de äkta. Vi går mot strömmen; kämpar emot den. Vi har styrkan att inte vara alla andra och söka oss till alla andra oss. Nu är det ju så att det inte finns något vi, eller något dem. De två mest vanliga ord, är också de två farligaste. VI! Vi är vargflocken. De, de är bytesdjuren. Alla vill vi vara med andra vi, men då skapar vi automatiskt ett dem. Det gör oss alla till fascister på ett sätt. Alla vill vi vara. Alla vill vi känna gemenskap. Men det kommer alltid finnas en motpart. Det kommer alltid vara en motpart som försöker förstöra "oss". Vare sig det är politik eller vardagsliv. Vi kommer aldrig vara ensamma. Det kommer alltid vara något bakom oss; något bakom som vill och kommer förgöra oss. Och det något är fascism.
